Caroline tränar (?!)

Jag har alltså tränat i ett år nu ungefär. Lite mer. Jag tänkte därför göra något av en liten utvärdering. Typ. Jag vill berätta om de personer som hjälpt mig att komma dit jag är, och berätta om hur jag tänker och känner nu, jämfört med för ett år sedan, på några viktiga punkter. 

 

Att jag började träna berodde mycket på min vän Lisa. Vi pratade ett tag om att skaffa träningskort. Vi gjorde till slut slag i saken tillsammans, och brukade i början gå på pass tillsammans. Jag har svårt att tänka mig att jag hade kommit igång utan henne. Iallafall inte då. Jag är rätt lat, och älskar inte varken att skaffa nya vanor eller att måsta vänja mig vid nya ställen, och sånt blir ju typiskt enklare när man har sällskap.

Det var sedan Leo som i somras uppmuntrade mig att testa styrketräning ett tag, och det var hans pepp som fick mig att ta mig iväg till gymmet tillräckligt många gånger för att sluta vara obekväm med att vara där. Och att under denna omställning ha honom att bolla med och få pepp från var värt väldigt mycket. Han fick också upp mina ögon för hur viktigt det är med kost, och utan att ens försöka (tror jag) hjälpte han mig att hitta inställingen och kunskapen som behövs för en bra kosthållning. Som med Lisa, utan Leo hade jag antagligen inte, eller inte på ett tag, fått upp ögonen för vad som nu är mitt största intresse - styrketräning. 

Och sen, nu, Henrik. Han gör så mycket för min livsstil. Eftersom han har i princip samma livsstil som jag, vad gäller träning och kost, så förstärks min. Jag är nästan glad att andra inte kan höra de diskussioner vi har, bara för att många skulle antagligen förfäras lite över hur stor del av dem som består av att prata om just träning och kost. Och att han delar med sig så mycket till mig om hur han vill utvecklas på dessa plan, så blir jag motiverad att göra detsamma. Plus att han kan massor mer än jag, och därför typ alltid går att rådfråga är bara.. Bra. Väldigt bra. Jag är väldigt tacksam för att ha honom att prata med, bolla med, träna med (och äta med). 

 

När jag började träna så hade jag inte några uttalade mål. Det verkade skoj, och det var det, så det var just "kul" och "mår bra av" som drev mig till att fortsätta. Jag har fortfarande inte några uttalade konkreta mål, men någonstans på vägen så började jag också drivas av "bli starkare". Huvudsaken är fortfarande att jag mår så jävla bra av att träna. Detta även när jag står på gymmet och svär och gråter av frustration (svärandet förekommer rätt ofta, gråtandet inte så ofta.) Det är kanske inte så kul för huvudet, men kroppen mår fortfarande bra av det, och det är oftast den dominerande känslan. Jag har fortfarande inte nått en punkt där mer träning = kroppen mår dåligt. Träningsvärk, visst. Trött, okej. Blåmärken, rivsår och blåsor, ja ja och ja. Men den generella känslan i kroppen är alltid ändå "jag vill göra detta mer, jag vill till gymmet igen, jag vill pressa mig hårdare, jag vill ha mer mer mer mer mer." Vetskapen om att den sköna känslan finns att hämta på gymmet är tillräckligt för att kliva upp ur sängen kl 5.30 och cykla genom snö och blåst. Det är all motivation jag änsålänge behöver, men trots att jag inte behöver mål att sträva efter, så har de dykt upp ändå. Jag har inte tänkt på det fören senaste dagarna, när jag funderat över vad jag ska välja för typ av träningsprogram när det blir dags att möblera om i övnignarna. Vill jag ha ett program som hjälper mig att bli starkare eller uthålligare? Jag har inget svar på frågan. Jag vet att jag vill träna. Jag vill styrketräna. Jag vill kunna göra en chinjävel, jag vill knäböja lika mycket som jag väger, jag vill marklyfta 1,5 mig. Det vore kul. Men, nu, är utvecklingen i sig mer motiverande än mål som ligger någonstans i framtiden. Jag vet ju att jag kommer fixa alla dessa grejer någon gång, om jag fortsätter träna. Att ha om mål att öka bänkpressen med 50% till då och då ser jag ingen poäng i. Jag vill bara bli starkare, och ha kul och må bra under tiden. Och de tre ger varandra. 

 

Jag kollade vad jag hade skrivit när jag mätte mig för ett år sedan. Jag skrev då att jag var rätt nöjd med den kropp jag hade, och att det inte var kroppslig förändring som motiverade mitt tränande. Det är det fortfarande inte, och jag är fortfarande rätt nöjd med hur jag ser ut. Men, jag är nog nu mycket mer medveten om min kropp. Då hade jag inte direkt någon koll, jag var smal nog för att vara nöjd, och så var det inte så mycket mer med det. Men att under året ändå se vad som händer med kroppen av olika aktiviteter, både träning och kosthållning, har gjort mig mycket mer intresserad av detta. Det är kul som fan att se hur jag fått mycket tydligare definierade muskler, utan att ens försöka vara ute efter just det. Och att se förändringen har fått mig att vilja ha mer förändring. Jag är nöjd som det är, men tanken "jag undrar hur det kan bli" är ändå kul. Det är inte att behålla den kropp jag har som motiverar mig att inte äta kakor, utan det är tanken på var det skulle kunna leda. 

Jag har många gånger diskuterat det här med kost med personer nära mig. Det är som sagt något som diskuteras dagligen här hemma. Och jag är i nulägen väldigt nöjd med min kosthålling. Den passar mig väldigt bra. Jag äter sådant jag vet är bra för mig, både fysiskt och psykiskt. Jag har inga begränsningar öht, utan äter precis vad jag vill. Förr var jag vegetarian, och mot slutet var det en begränsning. Så jag slutade. Nu äter jag kolhydrater i en inte särskilt stor utsträckning, men inte för att jag tycker att jag borde låta bli dem och då inte tillåter mig att äta till exempel bröd, utan för att jag vill låta bli dem. Kanske vore det bra för mig att undvika mejeriprodukter. Men jag vill äta min kvarg och min brieost, så då gör jag det. Kanske undviker jag kolhydrater i en större omfattning än "vad som är nödvändigt", men jag vill undvika dem i precis den utsträckning jag gör, så då gör jag det. Jag äter när jag är hungrig, jag äter sådant jag tycker är gott, jag äter sådant mig kropp säger att jag mår bra av. Och jag har aldrig mått bättre. Denna liksom.. inställing har inte bara dykt upp, utan är en ständig process, en övning i att lära känna mig själv. Det är jätteknepigt att hitta en balans mellan sund kosthållning och sund inställning till mat. Till exempel tror inte jag att det är nyttigt att räkna kolorier och sånt (även om det kan vara ett effektivt hjälpmedel om man behöver tappa vikt osv osv osv), men att lära sig lyssna på sin kropp är inte något man plötsligt bara kan. Både mina matvanor och min inställning till mat har förändrats väldigt mycket senaste året. Mycket tack vare Leo. Och jag är så tacksam för detta. 

 

Tidigare idag träffade jag i mitt twitterflöde på detta:

"Mat och träning är inte till för vikt. Det är inte till för att ändra vad kroppen väger eller hur kroppen ser ut."